Synagogans historia

Göteborgs Synagoga på Östra Larmgatan/Strandgatan (sedermera Stora Nygatan) uppfördes år 1855 av byggmästare August Krüger.
 
Frågan om en ny Synagoga fördes på tal vid församlingsstämman den 11 april 1841 av Michael Warburg, som ansåg att den dåvarande synagogan på Kyrkogatan 44 var alldeles för liten för de 415 själar som då var medlemmar i församlingen. Han föreslog bildandet av en byggnadsfond som genom frivilliga donationer skulle kunna finansiera en ny tomt och den nya byggnaden.

I april 1843 inköptes ett par tomter med befintliga fastigheter på Kyrkogatan för 5 000 riksdaler av insamlade medel. Det stod dock inom kort klart att det var obetänksamt gjort eftersom tomterna var för små för ändamålet. Istället framkom det önskemål om att få en betydligt större tomt på någon av vallarna vid vallgraven.

Den dåvarande stadsarkitekten Viktor von Gegerfeldt hade redan köpt ett antal tomter på Stora Nygatan, som då hetter Strandgatan. På förfrågan presenterade han i juni 1844 ritningar på en ny synagogsbyggnad för församlingen. Den skulle kosta 37 000 riksdaler. Det tyckte församlingen blev för dyrt, så man tillsatte en byggnadskommité som skulle utreda hur man skulle lösa problemet.

Utefter vallgraven fann man dessutom ingen tomt som motsvarade kraven på bland annat en sida rakt mot öster med omkringliggande byggnader. Man ville inte att folk skulle tvingas besöka en obebyggd del av staden. Detta var särskilt viktigt med hänsyn till den kvinnliga delen av församlingen som man inte ville skulle besväras ”af inträffande ondt väder och blåst”.

I februari 1847 var den gamla synagogan vid Kyrkogatan i så dåligt skick att taket var nära och rasa in. Man antog därför Gegerfeldts erbjudande om att köpa två av hans tomter vid kanalen för uppförande av både synagoga och nytt skolhus. Byggnadskomittén beslutade att bägge husen skulle stå klara redan i juni 1849.

Gegerfeldt presenterade nya ritningsförslag i april 1847 och projektet beräknades nu kosta 55 000 riksdaler, inklusive skolan. Man hade räknat med att behöva låna 23 000 riksdaler. Tyvärr tycks Gegerfeldt ha tappat lusten någonstans på vägen, för de slutgiltiga ritningarna presenterades aldrig, och han företog heller inte den nödvändiga resan till Tyskland och Danmark för att studera synagogearkitektur. Det blev dessutom svårt att låna pengar till byggnationen på grund av politisk instabilitet under ”revolutionsåret” 1848, och då sköts projektet upp ytterligare.

Byggnadsfrågan hamnade i dödläge och togs upp i församlingen igen först den 29 november 1849. Allteftersom tiden gick byggdes det fler och fler hus utefter vallgraven, och den förr så öde tomten blev nu kringbyggd på bägge sidor av hus som Gegerfeldt ritade. Gegerfeldt hade till en början lovat att det skulle lämnas ett 10 alnars (5 meter) ”vretrum” på bägge sidor om synagogan om den uppfördes inom den tidsram som var bestämt, men det blev svårt att hålla på det generösa utrymmet i och med de nya husens tillkomst.

Församlingens byggnadskommitté insåg också att man inte heller kunde kräva att få behålla det här utrymmet, då förseningen av byggnationen ju berodde på omständigheterna man inte kunde styra över.

Det beslutades därför att man skulle sälja tomterna och bygga på annan plats. Gegerfeldt tog sitt vretrum i anspråk för de omkringliggande byggnaderna, och synagogan blev nu enligt de ännu ej godkända ritningarna av med det generösa utrymmet som skulle garantera dagsljus i byggnaden från alla sidor.

Hur det nu var så anmälde sig inga intressenter för att köpa tomterna, men man lyckades istället skaffa sponsorer i församlingen som skulle garantera byggnationen, nu med en ny byggmästare, tysken August Krüger. Han befanns vara ”redbar” enligt de två församlingsföreståndare som själva anlitat honom för egna byggen.

Krüger skickades till Tyskland på studieresa och kom snart hem med nya ritningar till en synagoga. Dessa insändes till överintendentsämbetet i Stockholm, men godkändes ej enligt ett utlåtande den 20 april 1852. Man anmärkte med ”doktrinär löjlighet” över att byggnaden ritats i blandade stilar; orientalisk, renässans och andra icke nämnda.

Det dröjde ända till den 12 oktober 1855 innan synagogan äntligen stod färdig. Den invigdes högtidligen i närvaro av länets och stadens myndigheter, biskopen, tulldistrikschefen, artilleribefälhavaren, bland andra, förutom byggmästare August Krüger själv.

Även pressen var där i form av Viktor Rydberg, som vid den tiden skrev för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han beskrev den nya synagogan så här:”… är uppförd i blandad Byzantinsk och Maurisk stil…, och utmärker sig icke blott för sitt oändliga vackra yttre, utan ock genom ett prydligt och smakfullt inre.” ”Det hela erbjuder således en anblick icke blott av högtidlighet, utan ock af glädtig komfort”.