Jiddisch (ייִדיש yidish eller אידיש idish, bokstavligen: "judiskt") är ett germanskt språk som talas av omkring tre miljoner judar i hela världen. Det uppstod under 1000-talet i det territorium som sedermera blev Tyskland. Språkets ursprungliga benämning var loshn-ashkenaz (לשון-אַשכּנז = "ashkenaz-språk"), från det dåtida judiska namnet för detta område, och benämndes även taytsh (טײַטש), en variant av tiutsch, beteckningen på språket som f. ö. talades i den regionen (nutidens Deutsch, tyska). I dagligt tal kallades språket för מאַמע-לשון (mame-loshn = "modersmål"), vilket är brukligt än idag. Benämningen jiddisch används i litterära sammanhang men kom i bruk först under 1700-talet. I likhet med andra judiska språk som saknar släktskap med hebreiska, som ladino (judeo-spanska) och dzhidi (judeo-persiska), skrivs jiddisch med en egen variant av det hebreiska alfabetet.
Jiddisch är baserat på medelhögtyska, framför allt då medelrhenländska, men innehöll redan från början ett tydligt inslag av ord från hebreiskan och arameiskan. Allteftersom språkområdet spreds österut absorberades även väsentliga mängder slaviska språkelement. Detta ledde med början under 1300-talet till en dialektal delning mellan västjiddisch och östjiddisch. Den senare delades därefter vidare i nord-, central-, och sydöstjiddisch.
Tidigt under 1900-talet inleddes försök till att standardisera jiddischrättstavning. Detta ledde till en modern standardjiddisch, som till största del baserades på den nordöstliga dialekten som talades i Litauen — Litvish. Detta accepterades så småningom i pedagogiska sammanhang, men hade ingen märkbar effekt på den dialektala variationen i vare sig dagligt tal eller litterära sammanhang förutom att trigga en debatt som alltjämt pågår om huruvida någon form av standardisering var behövlig överhuvud taget. Det största antalet jiddischtalare tillhör den centrala dialektgruppen, Poylish, följt av den sydöstra Ukrainish. Västjiddisch betraktas idag som utdött.
När flera östeuropeiska städer under 1600- och 1700-talet utvecklades till centra för judiskt liv, blev jiddisch det dominerande språket för en stor del av Östeuropas judar. Det betraktades som ett vardagsspråk, till skillnad från hebreiskan som förblev språket för religiösa studier. Därför kom den sekulära judiska kultur som uppstod att använda sig av jiddisch. Under 1800-talet började detta utvecklas till att omfatta en litteratur som i alla avseenden kunde jämföras med den som skrevs på mer allmänt erkända "kulturspråk". Från sent 1800-tal spreds jiddisch till USA som ett resultat av judisk migration och i New York utvecklades en jiddischspråkig dagspress med en omfattande upplaga (som existerar ännu idag fast med den dagliga utgivningen numera reducerad till veckovis). Inom den sionistiska rörelsen debatterades livligt om jiddisch eller den nyskapade moderna hebreiskan skulle bli det officiella språket.
Antalet jiddischtalande ökade fram till andra världskriget och under 1930-talet talades språket av omkring 12 miljoner människor världen över, av vilka en överväldigande majoritet fortfarande fanns i östra Europa. Under förintelsen försvann praktiskt taget hela den sammanhängande jiddisch-världen, så när som på mindre ortodoxa grupper och invandrarsamhällen utanför Europa.
Jiddisch betraktas oftast som ett språk på väg att dö ut, med hög medelålder bland många personer som har det som primärt språk. Jiddisch fortsätter dock att vara ett levande språk bland vissa ortodoxa grupper i USA och Israel (som inte använder hebreiska i vardagliga sammanhang). Även om dessa är relativt begränsade till antalet, håller de på att växa tack vare en hög nativitet. Ett intresse för att bevara jiddischkulturen har också gjort att allt fler lär sig jiddisch för att återuppta den egna språktradition, resp. som ett främmande språk.
Kända jiddischförfattare är Sholem Aleichem och Isaac Bashevis Singer. Den israeliska sångerskan Chava Alberstein har spelat in ett flertal folksånger på jiddisch.
Jiddisch i Sverige
Jiddisch är sedan 2000 ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Den svenska minoritetspråkskommittén rekommenderade i sitt betänkande att jiddisch inte skulle få status som minoritetsspråk (SOU 1997:192). Regeringen valde dock att gå emot kommitténs förslag, vilket också fick stöd av riksdagen. Därmed blev jiddisch erkänt som ett extraterritoriellt minoritetsspråk i Sverige, vilket betyder att språkets användare till skillnad från till exempel tornedalsfinskans inte kan knytas till något avgränsat geografiskt område. Idag beräknas att språket talas av omkring 3 000 personer i Sverige, av vilka ett fåtal har jiddisch som modersmål. Som ett resultat av jiddischs ställning som minoritetsspråk har Lunds universitet fått regeringens uppdrag att bedriva undervisning och forskning i språket.
Som kuriositet kan nämnas att den judiska befolkning som har bott i Sverige i mer än två generationer rent generellt talar svenska som modersmål och egentligen inte torde ha någon jiddisch-bakgrund, vilket däremot är fallet för de judar som invandrade från öst efter kommunismens fall.
Källa: Wikipedia